Hejsan.

Jag är hemma, se på fan. Åkte ifrån jobbet vid 16 för jag orkade inte leva riktigt med min förkylning. For på apoteket och nu är jag hemma och nerbäddad. Blir nog hemma imorgon också men antagligen är jag tillbaka på torsdag (suck). Vadan sucken? Ja, jag vet fan inte hur länge jag orkar jobba kvar där om jag ska vara ärlig. All negativitet gör mig galen otaggad. Varenda morgon har vi möte och försöker peppa varandra men allt är egentligen bara ett stort skämt. För allt vi gör är att ta upp det negativa, aldrig något positivit. När någon gör något bra får den inte beröm utan bara en krystad klapp på axeln.

Dessutom har jag insett att jag hamnat i helt fel branch. När jag började här var jag otroligt nyfiken och glad och såg allt positivt. Men nu börjar jag insé vad allt egentligen handlar om. Har även insett att detta inte påverkar mig positivt ett dugg, snarare tvärtom. Min magont börjar jag förstå var den kommer ifrån. Självklart är det viktigt att man säljer när man jobbar som säljare och jag klarar fan inte av att sälja. Jag är inte stark nog, jag har inte glöden som krävs, och definitivt inte psyket.

Jag har kommit förbi otroligt många spärrar som suttit i skallen på mig och det är jag stolt över! Men frågan är om jag är beredd att gå ett steg längre och försöka ta mig förbi nästa spärr. Jag har kämpat nog hittils och trots det är inte resultatet som det borde vara. Jag har tappat gnistan och viljan som kräver detta och får jag inte tillbaka den blir jag bara kvar där någon månad till skulle jag tro... Då har jag ingenting där att göra.

Även om det är otroligt viktigt att ha ett jobb och en inkomst så är frågan om det är så viktigt att man bryter ner sig själv totalt tillslut? Är det värt det?