Jag är mållös. Totalt mållös. Kan inte ens sätta ord på det.

Jag önskar att jag kunde skriva ner allt här, men det går inte. Det är för känsligt. Men jag kan säga er att det var längesen jag kände mig såhär... sviken? Jag har gjort allt i min makt för att få en bra stämning mellan oss, allt för att ingen av oss ska vara ledsna eller må dåligt. Båda har varit med på samma noter och inga problem har uppstått.

På en sekund rasar allt. Du river muren som vi byggt upp tillsammans. Du vänder mig ryggen och förväntar dig att jag kmr att finnas kvar där när du behöver mig igen. Men jag gör inte det den här gången. Ingen har sjunkit så lågt i mina ögon som du har gjort nu.

Har du någonsin tänkt tanken?