Ja, förkylningen sitter i som aldrig förr så det är inte det rubriken handlar om. My voice is screwed. Den existerar inte.

Trots en skakig röst så kunde jag genomföra ett relativt långt samtal med en person som börjar på S. Inte så svårt att räkna ut vem kanske? Anywho. Nu vet jag allt. Jag vet anledningen bakom hans plötsliga frånvaro. Och jag har med eget öra fått höra hans version. Det var som jag befarade, men på ett sätt var det väl tur att jag var psykiskt förberedd på det också. Nu är det bara upp till mig att försöka acceptera dethär och därefter avgöra hur det kommer att bli mellan oss. Om det är värt att försöka trots allt? Kommer jag att kunna se honom i ögonen, även fast jag vet att det är mig han älskar av hela sitt hjärta? Folk gör misstag, men vem kan avgöra vilket misstag som går att förlåta egentligen?

Imorgon ska vi ses iaf. Det känns både bra och dåligt. Jag är lite rädd över hur jag ska reagera. Prata ut är väl steg ett iaf. Även fast jag känner ett slags hat och en besvikelse, så kan jag inte säga att jag inte längtar efter att få vara med honom.

Vår kärlek är stark.