Vet inte vad jag ska säga. Jag är chockad. Hur kan man jämföra ett par dagar tillsammans, med år tillsammans? För mig låter det helt ologiskt. Jag klandrar inte dig tjejen och jag förstår om du är ledsen och sårad. Men har du då föreställt dig hur det kändes för mig när jag fick höra sanningen? Kärleken är tuff och vi alla kommer att ha upplevt både olycklig och lycklig kärlek innan livet tar slut, förhoppningsvis. Det som sårar en, gör en även starkare. Det vet jag.

Det jag inte förstår är bara hur du kan få det att låta som om jag är en hemsk person som har stulit din lycka osv. Jag stal den inte, utan hans hjärtat valde den vägen. Jag och han har ett förflutet tillsammans, en massa minnen och många många dagar tillsammans. Och att vi lyckas hitta tillbaka till varandra efter något sånt här tyder oftast på att kärleken är blind, men ser man det från en annan vy kan det betyda att kärleken är stark.

Även om man kan se mig som den som det "slutade lycklig" för, så vill jag ändå att du ska veta att jag inte är värd att ta mer skit än jag redan tagit. För smärtsamt, det är bara förnamnet på vad det har varit. Jag följde mitt hjärta, precis som han gjorde.

-

Nu har jag skrivit av mig lite. Och jag kommer inte ta upp det där nåt mera. Jag ska tänka på mig själv bara nu, mig själv och oss.

Imorse när vi hade fått alldeles för lite sömn så valde ändå S att kliva upp. Han ville göra något av dagen. Muttrande och tjurig så tog jag mig upp ändå. Vi for ut till hans hood Skrängstabodarna och packade på oss en massa ton kläder och tog skotern ut till korsholmarna där vi grillade. Mysigt. Dock vart det vrålkallt om fossingarna så vi vart inte där mer än en timme kanske... Tog lite bilder som jag eventuellt delar med mig av vid senare tillfälle.

Nu är vi hemma hos mig och ska alldeles strax slå på en film. S spelar gura i vanlig ordning och här sitter jag och är tråkig.

Imorgon är det jobb igen och jag har lyckats blivit lite friskare iaf. Rösten håller mer eller mindre. Så det ska nog gå bra.

Ciaos.